Amy lyssnar på Cat Power, jag lyssnar på Cat Power
Tacka vet jag börskrashen! Dollarn som innan var 5.8 ligger nu på 5.3, 4.7 för en vecka sen. (Vilket innebär billig hyra denna månaden och läge att köpa flygbiljett hem) så jag överlever.
Det är mycket konstiga saker som händer. Igår helgen jag medtvingad på 10-årigt gymnasiereunion, och i en situation som sådan måste man rädda sig själv. Jag har träningsvärk i vaderna från all bugg. Jag kapitulerade vid tio. Och jag hette Greta, var utbytesstudent från Sverige i första ring men det var bara en termin och gansa blyg så det var förståeligt att folk hade svårt att minnas.
Förra helgen var jag på Salefest, vilket var en 1000-manna pubrunda i en liten HÅLA två timmar utanför Melbourne. Det var sex pubar, tio band och temat var "back to school." Jag som aldrig har haft skoluniforn fick erfara detta, och vilken känsla.
Jag har tappat bort nyckeln till mitt hus men idag bröt jag mig in för andra gången, vilket leder till slutsatsen att alla bör veta hur de bryter sig in i sitt eget hus. Alla vet redan.
Snön är borta och sommaren kommer sakta. Vi grillar mest hela tiden och jag älskar känslan av bara ben.
Having the weekends off
Heat, heaters and snowfall
Jag har en veckas skollov och spenderar storre delen av min tid pa skolans bibliotek. Forutom i tisdags da jag akte pa mulesing-forum i en stad en timme bort. (Minns ni Kalla Fakta dokumentaren om hur de skar av farens bakdel har nere for att forhindra blowfly attack?) Det skall jag skriva om. Sa jag upplevde ett gratis seminarie, med gratis mat och femtio bonder som talade om hur de skall sluta mulesa. Jag kande efterat att jag kanske inte skulle haft pa mig klanning, kanske en flanellskjort och skitiga jeans sa kunde jag varit bekvam i situationen. Men gratis mat ar alltid gratis mat.
I helgen akte jag skidor igen, lite forvirrande, sno ar inte det forsta man tanker pa nar nagon sager Australien men jag gillar tanken. For har i Melbourne ar det varmt nu, idag har jag pa mig t-shirt och mjukisbyxor och plagas lite av innerfodret pa (Ciccis for sma, nerarvda till Amys utvaxta, givna till mig) byxor.
Jag har egentligen bara skrivit vad jag gor, men ni skall veta att det finns ganger jag inte gor nagonting!
Som att sova i min tv-soffa, vi har en varmare i varat vardagsrum som ar helt otrolig, lagger jag mig ner i soffan sa somnar jag direkt. Eller de ganger jag spenderar en hel dag langs Smith Street, en gata tio minuter bort med endast second hand och outlets och god frukost.
(jag skulle vilja skriva att jag spenderar tid pa att trana men det gor jag inte).
Jag spelar wii, igar gjorde jag ett test pa wiiFit och fick resultatet: idealt BMI men kondition som en 35 aring. (BOR VERKLIGEN tillagas att det var ett balans test och genom det skulle jag vilja hanvisa till mina gener och tidigare generationer.)
Och apropa min svenska skola, jag tillampar nu detta:
http://www.slayradio.com/mastering_swedish.php
Det gar bra. Nu kan de saga: Far, far far far? Med ringar over vissa bokstaver.
Mmmbop I dup dah I doo ah
I lordags akte jag skidor och jag har nu lagt det pa min lista av de basta sakerna i livet. Tillsammans med mat, och att ha pengar. Det sistnamnda ar mer en fond, bas for allt det andra. Till min lista skulle jag vilja inkludera avokado och getost. Vi akte till ett berg tva, tre timmar bort och akte i stralande sol och langarmad t-shirt.
I fredags hyrde jag en bil, en toyota avis som hade akt tva kilometer innan och sa korde vi 322 kilometer langs med havet. Forsta saken vi at var Scones pa ett cafe i en stad som heter Geelong, det vill saga scones med gradde, sylt och The.
Den andra saken var ett paket farska jordgubbar pa stranden, den orange-roda stranden.
Och sist at vi varsin glass, jag: en strut med tva kulor glass, lakrits och lemon, citron.
I fredags kvall fyllde min rumskamrat ar och vi gick till ett (riktigt jakla skit) stalle som hade 90-tals tema, sa jag onskade MMbop och dansade. Sen kopte jag ett paket HubbaBubba och fyllde munnen.
I sondags somnade jag klockan tio.
Places I've been, things we've seen
Shoe/Sju
andra sidan jordklotet
som inte ar mail som det tar en manad for mig att svara pa. Har kanske ni faktiskt far se lite bilder, kanske en bild fran nar jag var pa Seven Achre Rock och satt i ett trad och sag ut som en koala. Eller pa tjejen pa mitt jobb som fick fem skedar att fastna pa ansiktet! Eller pa mitt rum.
For jag har en fantastiskt fin v i n r o d kamera, som jag ar valdigt bra pa att bara men mindre bra pa att bruka.
Har, kanske jag skriver pa det engelska spraket ibland, multikulti som jag nu ar. Eller sa gor det inte sa att jag kan snacka skit bakom engelsktalandes ryggar. Skyll sig sjalva for att de inte har nagot intresse i nagot annat sprak an sitt eget.
Genom mig genomgar de en svensk skola.
Jag lar dem att alla anvandbara svenska ord slutar pa A.
Hoppa, mossa, lava, ata.
Och jag lar dem saga sjuhundra sjuttiosjutusen sjuhundra sjuttiosju. (men utelamnar att inte ens min mamma kan) Jag sager, tank shoe.
bättre att brinna ut
där finns du som berättar allt för alla, som måste underhålla för att hålla vännerna vakna, prata för mycket för snabbt för att bibehålla deras uppmärksamhet. detaljer och känsligheter som absolut inte får lämna vännernas läppar. det är privat, det är innerligt ypperligt hemligt och dessa vänner ger dig en nick, ett tecken på ett ihåligt löfte och startsignalen går. ur dig öses allt som inte får lämna rummet. som du lik förbannat vet nästintill kommer att bränna ut stadens telefonledning timmen senare.
alla vet allt om dig, men du måste underhålla (måste inte känna dig ensam) och bli ointressant objekt som brinner ut, tar slut, och tystnar. för visst har du mer att berätta men ingen vill höra, de har hört det förr och du är förbrukat gods.
trashcan tragedy
Inte ditt fel. Ödet, logiken, slappheten, och framtidens fel. Och de sade: Ta slut och skrynkla ihop och släng. Runda av är för mesar. Var cool var hård istället.
Men du är mesig! Du backar, gräver upp och vecklar ut ditt slut. Stryker och slätar ut. Bort alla veck.
Hur blir det, blir det bra.
Nej, säger du. Jag förstår inte orden. Jag får inte bort vecken. Titta på klumpen! Jag får det inte fint igen.
Där går du och väntar på att det skall slå.
Fine
Jag vill att du skall känna mig. Så att när jag säger något helt absurdt så säger du att du förstod det. Jag vill att du skall förstå när jag behöver dig. Se det på min undvikande blick, mina avkortade meningar och på dina missade samtal. Se att du borde ta och slå detta nummer.
Kanske ringa och säga att du bara ville kolla hur jag mår.
Kolla hur jag mår, men egentligen veta. Jag vill att du skall veta hur jag mår.
Kanske går det bara att tyda simpla genomskinliga människor, men fine, jag har inga krav på att vara något annat speciellt. Och är jag ändå lurig så kan väl iallafall du genomskåda mig. Säga att du förstår, avsluta mina meningar och ställa den frågan jag egentligen vill svara på.
För att svara på något utan att få frågan är som att hänga min fullpackade väska på din axel utan att jag varken bett snällt eller blivit erbjuden.
Kanske har jag för höga krav, för du har varken en psykologiexamen eller ett liv på nacken. Kanske gör jag allt tvärtom för att testa din kännedom. Slutledningsförmåga och Johannaerfarenhet.
Men oavsett så vill jag att du skall känna att ett bra, tack! aldrig är ett bra, punkt. Bra är ett svar på en fråga ställd av artighet. Bra är ett artigt svar. Du har redan träningsvärk i axeln, vill egentligen inte bära väskan, så det är bra tack.
Känner du mig, och jag säger att jag saknar dig säger du att du förstår det då?
Every new beginning
Lägg på luren så fort som möjligt så att det inte hinner dras ut, så att det inte tvingas avslutas på riktigt.
För det var det där med avslut. Slutet på nian när Ida ringer med gråt som bemöts av skratt och entusiastisk tröst. Slutet på konfirmationslägret då alla tjejer grät, vissa kanske för plötsligt påhittade sorgliga saker, för den härliga gemenskapens skull.
Du får ha det så himla bra eller vi måste hålla kontakten. Välj själv men gärna i studentmössa. En studentmössa med avtryck av dåtid med inte ett enda ärligt avslut. Bara glada utrop och pussar och champagnefläckar. Några hundra tillbakablickar senare inses hur något annat ingick i festen. Ett litet taskigt hejdå.
Det lär lite tidens anda det där med hejdån, våra liv byts ut i omgångar. Allt rör på sig, alla rör på sig. Vi anpassar, slår oss ner och trivs, för att snabbt bli omplacerade igen. Och alla längtar tillbaks till det som var.
Om Andrew Largeman tror att hela grejen med en familj är att sträva efter något man aldrig haft, så tror jag att hela grejen med att minnas är att sträva bakåt efter tider man saknar men kanske ändå aldrig riktigt hade.
När vi är vällevda och lite rynkiga kommer vi ha mycket att sträva bakåt efter, det är väl tur att vi då summerar och minns allt med lite extra krydda. För traditionens skull, kan vi väl hoppa över avslutet även då?
***
payback time
egentligen hade han inte tid, verkligen inte just idag. men när galningen vägrar ta dropp och tiden drar ihop sig så beger han sig mot sjukhuset. kliver in i rummet och bemöts av ett
nu kommer han! han som jag pratat om, errol flynn!
men du, varför kallar du mig alltid för errol flynn, vi är ju inte ett dugg lika?
jo men du vet, det är ju han som alltid kommer och räddar alla i slutet.
Click your heels and count back from three
De första dagarna är alltid de bästa. Vi känner inte varandra men jag tycker om det jag känner. Din säkerhet verkar som en vägg av glas runt om dig. Ingen kommer åt dig med du kommer ut. När vi av planerat misstag rör vid varandra och ditt inre lugn sprids som värmeslingor genom min kropp.
Och jag är precis som jag vill ha mig. Glad och svåråtkomlig. Jag säger inte mycket men det jag yttrar passar perfekt och lämnar avtryck. Du kan inte greppa mig, jag låter dig inte ha kvar mig utan ler oväntat och går. Det är precis som jag vill ha det.
Det är bara en upptrappning till det som komma skall men det är okej, för jag njuter. Varje blick, varje rörelse, varje leende och skratt är äkta och det gäller att passa på för snart är det över.
Snart släpper jag sargen och snart blir du nervös, det skulle komma. Snart säger jag meningen för mycket och din blick flackar snart. Jag berättar allt jag inte vill att du skall veta och du tar inte det minsta steg utan min tillåtelse. Det här är jag på riktigt är det där verkligen du.
Det är inte lika kul.
En låda choklad
M jag älskar det. Så det känns lite när jag inte får det. Kan det få gå bra, kan jag få rushen, får jag bli sprängglad utan att nöja mig och bara vilja mera? Denna glädje, som om man vore lätt, lätt som i att väga lite. När det inte hörs att hälarna slår i marken.
Under en lång promenad hem med blåsor på fötterna och en stressande soluppgång så förklarar hon att anledningen till att det är så svårt att släppa honom, är för att det känns så ouppklarat. Allt blev inte sagt, så därför går det inte att tillsluta förpackningen och kasta iväg.
Men blir det någonsin uppklarat och avslutat punkt. Går det?
The Magic Numbers - Hymn for Her
Och sakta men säkert växer alla upp runt omkring mig. Men inte mitt vuxen.
For Christ's sake woman, be a man
Mitt i mitt Marian Keyes mys så lär jag mig saker. Lättsam litteratur är underskattad minst sagt.
- Det du ogillar hos andra är de drag du skäms mest över hos dig själv.
- Du kan inte bestämma vad som skall hända, men du kan bestämma hur du skall känna för det som händer.
Tyck synd om mig! Nej inget jävla medlidande som om man vore en svag människa. Men håll med så att jag förstår att jag har rätt. Rätt i att det är synd om mig,
så att jag kan tycka synd om mig.
Verkligen, vad jag är trött på hela tjejgrejen.
Att åka spårvagn
Det handlar inte om att jag inte tycker om er. När jag inte hälsar, drar upp luvan och låtsas inte se er. Väljer andra vagnen trots att det är längsta omvägen och går av hållplatsen efter för att slippa gå med er över vägen. Jag vet att jag bränner mina skepp och förstör all vår vänskap när jag tittar ner på mina skor, tror att ni inte ser men det är det enda ni gör.
Som du som brukar stå vid min hållplats och en gång så var vi skolkamrater och jag vet hur ditt skratt låter men du sa hej när jag inte såg (såg bort) och nu ser jag dig klippa ditt hår och byta skor men jag kan inte säga hur fint det är. Men det är inte för att jag inte tycker om dig.
Och jag kommer ihåg dig, för jag blev nästan lite svag när du berättade om dina framtidsplaner och ditt knä. Och det blev ett hastigt hejdå när vi egentligen skulle byta nummer men som man säger, på återseende. För att då titta dig i ögonen, dra upp luvan och sätta mig längst fram på vagnen. Jag tycker om dig!
Nej, jag är bara trött och min låt är för bra och mina ögon är för trötta (där ljög jag). Jag är rädd, för det stela -hur mår du- samtal som skulle kunna dyka upp. Det stela samtalet som sätter avtryck och stämplar oss som; bara ytliga kompisar.
Jag gillar inte ytliga kompisar och jag tycker att det är bättre att inte se er än att förstöra med ett -jag mår bra, lite trött bara- till svar. Jag tycker ju om er.
Snart lär jag väl sitta på spårvagnen omringad av igennkännerliga ansikten som tittar bort och tar på sig sina solglasögon och tänka, äsch de tycker iallafall om mig.
