my hair is blowing in the wind

Det handlar inte om att jag inte tycker om er. När jag inte hälsar, drar upp luvan och låtsas inte se er. Väljer andra vagnen trots att det är längsta omvägen och går av hållplatsen efter för att slippa gå med er över vägen. Jag vet att jag bränner mina skepp och förstör all vår vänskap när jag tittar ner på mina skor, tror att ni inte ser men det är det enda ni gör.
Som du som brukar stå vid min hållplats och en gång så var vi skolkamrater och jag vet hur ditt skratt låter men du sa hej när jag inte såg (såg bort) och nu ser jag dig klippa ditt hår och byta skor men jag kan inte säga hur fint det är. Men det är inte för att jag inte tycker om dig.
Och jag kommer ihåg dig, för jag blev nästan lite svag när du berättade om dina framtidsplaner och ditt knä. Och det blev ett hastigt hejdå när vi egentligen skulle byta nummer men som man säger, på återseende. För att då titta dig i ögonen, dra upp luvan och sätta mig längst fram på vagnen. Jag tycker om dig!
Nej, jag är bara trött och min låt är för bra och mina ögon är  för trötta (där ljög jag). Jag är rädd, för det stela -hur mår du- samtal som skulle kunna dyka upp. Det stela samtalet som sätter avtryck och stämplar oss som;  bara ytliga kompisar.
Jag gillar inte ytliga kompisar och jag tycker att det är bättre att inte se er än att förstöra med ett -jag mår bra, lite trött bara- till svar. Jag tycker ju om er.

Snart lär jag väl sitta på spårvagnen omringad av igennkännerliga ansikten som tittar bort och tar på sig sina solglasögon och tänka, äsch de tycker iallafall om mig.

(När du kom visste jag redan då att det var kört.)
Jag hatar dig, du enerverande fenomen som omöjliggör mina innan så givande googlesökningar.
Den dagen du dök upp på skärmen, skrek mitt inre Upp till kamp! och aldrig skulle jag bli som ditt crew som tvingade på mig vad de hade till frukost, eller kanske delgav sig av sin största hemlighet, i Times text tolv åtkomligt fur alle, en tisdagsförmiddag. Aldrig att jag skulle.

Men nu har min krigiska kropp börjat skrika efter näring och lilltån är på en sannerligen vild strejk. Övergiven, omringad av ord som dansar, jublar och frågan är om de också flirtar lite. Lågt, sa Glocalnet men dessa monster tyr inga medel. Det finns bara ett sett att lösa det hela.
Låt mig införskaffa en blogg och somna gott om natten. Låt mig berätta att O´boyen jag drack imorse var gammal och inte ville sjunka till botten. Låt mig förvarna för vad som komma skall. Låt mig börja knyta ihop min nya vänner, till meningar. (Till meningsfullhet?)
Let me roll.