Every new beginning
Lägg på luren så fort som möjligt så att det inte hinner dras ut, så att det inte tvingas avslutas på riktigt.
För det var det där med avslut. Slutet på nian när Ida ringer med gråt som bemöts av skratt och entusiastisk tröst. Slutet på konfirmationslägret då alla tjejer grät, vissa kanske för plötsligt påhittade sorgliga saker, för den härliga gemenskapens skull.
Du får ha det så himla bra eller vi måste hålla kontakten. Välj själv men gärna i studentmössa. En studentmössa med avtryck av dåtid med inte ett enda ärligt avslut. Bara glada utrop och pussar och champagnefläckar. Några hundra tillbakablickar senare inses hur något annat ingick i festen. Ett litet taskigt hejdå.
Det lär lite tidens anda det där med hejdån, våra liv byts ut i omgångar. Allt rör på sig, alla rör på sig. Vi anpassar, slår oss ner och trivs, för att snabbt bli omplacerade igen. Och alla längtar tillbaks till det som var.
Om Andrew Largeman tror att hela grejen med en familj är att sträva efter något man aldrig haft, så tror jag att hela grejen med att minnas är att sträva bakåt efter tider man saknar men kanske ändå aldrig riktigt hade.
När vi är vällevda och lite rynkiga kommer vi ha mycket att sträva bakåt efter, det är väl tur att vi då summerar och minns allt med lite extra krydda. För traditionens skull, kan vi väl hoppa över avslutet även då?
***
kandes som om det var lite skrivit till mig for vart hejda var det konstigaste jag varit med om. men du vet ju att jag kommer sakna dig och allt det dar, alskling!