Fine
Jag vill att du skall känna mig. Så att när jag säger något helt absurdt så säger du att du förstod det. Jag vill att du skall förstå när jag behöver dig. Se det på min undvikande blick, mina avkortade meningar och på dina missade samtal. Se att du borde ta och slå detta nummer.
Kanske ringa och säga att du bara ville kolla hur jag mår.
Kolla hur jag mår, men egentligen veta. Jag vill att du skall veta hur jag mår.
Kanske går det bara att tyda simpla genomskinliga människor, men fine, jag har inga krav på att vara något annat speciellt. Och är jag ändå lurig så kan väl iallafall du genomskåda mig. Säga att du förstår, avsluta mina meningar och ställa den frågan jag egentligen vill svara på.
För att svara på något utan att få frågan är som att hänga min fullpackade väska på din axel utan att jag varken bett snällt eller blivit erbjuden.
Kanske har jag för höga krav, för du har varken en psykologiexamen eller ett liv på nacken. Kanske gör jag allt tvärtom för att testa din kännedom. Slutledningsförmåga och Johannaerfarenhet.
Men oavsett så vill jag att du skall känna att ett bra, tack! aldrig är ett bra, punkt. Bra är ett svar på en fråga ställd av artighet. Bra är ett artigt svar. Du har redan träningsvärk i axeln, vill egentligen inte bära väskan, så det är bra tack.
Känner du mig, och jag säger att jag saknar dig säger du att du förstår det då?
fördelen med att försöka få ihop det/tråna efter någon man aldrig träffat (f.brandström) är ju att man slipper din lista.