my hair is blowing in the wind

Jag vill att du skall känna mig. Så att när jag säger något helt absurdt så säger du att du förstod det. Jag vill att du skall förstå när jag behöver dig. Se det på min undvikande blick, mina avkortade meningar och på dina missade samtal. Se att du borde ta och slå detta nummer.
Kanske ringa och säga att du bara ville kolla hur jag mår.
Kolla hur jag mår, men egentligen veta. Jag vill att du skall veta hur jag mår.
 Kanske går det bara att tyda simpla genomskinliga människor, men fine, jag har inga krav på att vara något annat speciellt. Och är jag ändå  lurig så kan väl iallafall du genomskåda mig. Säga att du förstår, avsluta mina meningar och ställa den frågan jag egentligen vill svara på.
För att svara på något utan att få frågan är som att hänga min fullpackade väska på din axel utan att jag varken bett snällt eller blivit erbjuden.
Kanske har jag för höga krav, för du har varken en psykologiexamen eller ett liv på nacken. Kanske gör jag allt tvärtom för att testa din kännedom. Slutledningsförmåga och Johannaerfarenhet.
 Men oavsett så vill jag att du skall känna att ett bra, tack! aldrig är ett bra, punkt. Bra är ett svar på en fråga ställd av artighet. Bra är ett artigt svar. Du har redan träningsvärk i axeln, vill egentligen inte bära väskan, så det är bra tack.

 
Känner du mig, och jag säger att jag saknar dig säger du att du förstår det då?

Lägg på luren så fort som möjligt så att det inte hinner dras ut, så att det inte tvingas avslutas på riktigt.
För det var det där med avslut. Slutet på nian när Ida ringer med gråt som bemöts av skratt och entusiastisk tröst. Slutet på konfirmationslägret då alla tjejer grät,  vissa kanske för plötsligt påhittade sorgliga saker, för den härliga gemenskapens skull.

Du får ha det så himla bra eller vi måste hålla kontakten. Välj själv men gärna i studentmössa. En studentmössa med avtryck av dåtid med inte ett enda ärligt avslut. Bara glada utrop och pussar och champagnefläckar. Några hundra tillbakablickar senare inses hur något annat ingick i festen. Ett  litet taskigt hejdå.

Det lär lite tidens anda det där med hejdån, våra liv byts ut i omgångar. Allt rör på sig, alla rör på sig. Vi anpassar, slår oss ner och trivs, för att snabbt bli omplacerade igen. Och alla längtar tillbaks till det som var.
Om Andrew Largeman tror att hela grejen med en familj är att sträva efter något man aldrig haft, så tror jag att hela grejen med att minnas är att sträva bakåt efter tider man saknar men kanske ändå aldrig riktigt hade.

När vi är vällevda och lite rynkiga kommer vi ha mycket att sträva bakåt efter, det är väl tur att vi då summerar och minns allt med lite extra krydda. För traditionens skull, kan vi väl hoppa över avslutet även då?

***